Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1868, sida 2

skola bättre uppskatta dina förtjenster. Blif skandinav. — Aldrig! — Du skall inom åtta dagar vara kapten; jag svär det vid min heder. — Du vill fresta mig, sade Holger med ett bittert leende. Tror du då, att jag skall bryta min ed, derföre att jag blifvit orättvist förbigången, derföre att konungen funnit en annan än jag värdig att intaga den plats, som bort vara min, och hvilken jag alltid hoppats erhålla. Det finnes andra och starkare pligter, än de emot konungen som binda mig, emot landet. För Norges fullkomliga frigörelse från utländska bojor skulle jag kämpa; men att afkasta ett ok, för att böja sig under ett annat, dertill skall jag aldrig låna mig. Har du icke tillräckliga bevis från fordom på alla de olyckor, som uppstått af en union mellan Sverige och Norge? Svensken vill befalla, och norrmannen vill icke lyda: det är första och hufvudsakliga hindret. — Intet förtryck från någondera sidan vore att befara, så snart en fullkomlig likställighet i rättigoch skyldigheter blefve åvägabringad. Hos individer med samma intressen kan ingen tvist uppstå. — Blott om medel till dessa interessens bevakande, fullföljde Holger. — Det vore icke underligt. om skiljda