Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1868, sida 2

gifna kärlek älskade honom, och detta var honom en säker borgen. Sålunda gick tiden. Höststormarne upphörde och vintern gjorde sitt inträde bland fjällen; bäckarne bundos i kyliga bojor, och snön täckte med sin hvita fäll bergens skrofliga sidor; rimfrosten glittrade på de aflöfvade träden, och norrskenets flammor lågade i natten. En dag erhöll v. Stein ett bref från sin morbror, fältmarskalken. Inuti detsamma fann han den kaptensfullmakt, som konungen vid hans afresa lofvat honom. Han blef mycket glad deröfver och satte sig genast att skriftligen tacka sin höge beskyddare för denna nåd. Om aftonen kom Holger, och då v. Stein för honom berättade sin befordran, smög sig ett bittert leende öfver Norrmannens läppar. — Jag lyckönskar dig att ha bättre tur än jag, sade han. Jag deremot har i befordran blifvit förbigången af min närmaste kamrat, som för ett par dagar sedan äfven fick en kaptensfullmakt. En lindrig sprittning syntes i von Steins ansigte, men den försvann genast, och han sade blott: — Det är ovärdigt! Holger såg ned framför sig med mörka blickar. — Broder, sade v. Stein och fattade hans hand, gå öfver till oss; vi