Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1868, sida 2

under ett visst tvång, i början var något konstladt, antog omsider en hjertligare och fastare karakter, och de båda unga, intelligenta männen funno ett ömsesidigt nöje i hvarandras sällskap. Von Stein hade, fastän så ung, erfarit mycket, och hans kunskaper voro för den tiden ovanligt stora. Han hade deltagit i flera fältslag, och så att säga, mognat under kampagnerna, men detta lif hade icke qvarlemlemnat något ofördelaktigt spår efter sig. Hans hjerta hade icka hårdnat i stridernas hvimmel, och han hade omsorgsfullt undvikit lägerlifvets extravaganser, bibehållande sitt sinne rent och ofläckat. Förnämsta stödet härvid var den sanna och djupa religiositet, som hans moder inplantat hos honom, och hvarför han älskade henne med ett slags afguderi. För honom var hon typen för en sann och ädel qvinna, och förrän han såg Hildur hade han icke funnit någon, som ens var värdig en jemförelse med hans mor. I trots af den uppenbara beundran v. Stein vid alla tillfällen visade Hildur, föll det dock aldrig Holger in att med svartsjuka betrakta denna hyllning eller den rena vänskap, som uppvexte mellan dem. Af naturen var han misstänksam, men han kände Hildur och visste att icke ens med en tanke skulle hon blifva honom otrogen han visste, att hon med den mest hän