Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1868, sida 3

Wår hederwärde älta man har märlt att hans sköna älta hälft ide ogerna mottager besök af en ung man i werlen — en fal. sekter med ollanderliga citrongula glacehandskar och Shakespearekragar — just på den tiden, då han är på sitt tontor. Widare har han märkt, att den unga frun ofta sjunger ll Baccio för t. settern, hwaremot denne med mycken tänsla reciterar Stagnelii mest törlefö glödande vilter. Den prosaiske äkta mans nen anar emellertid ide oråd, utan låter fin hulda mata ostörd swärma i sängens och dittens werld. Då han enellertid för några dagar sedan fom hem en efters middag och frun nyf war utgången, fom han af en tillfällighet att öläddra i en elegant inbunden bot, fom låg på fruns sybord. Det mar en nyss uttommen ros man och på titelbladet ftod den handffs bettädde Adonis namn. Han bläddrar tantlöst i boten och det fäster hans upps märtsamhet att ett oh annat ord af full lomligt lifgiltig betydelse är understruket med blyerts. Salen börjar intresse hos nom; han stafwar och lägger ihop och finner följande sirliga fras: Wågar — jag — tillstå — att — jag — älskar er? — Wår löpman är beslutsam. På aftonen erhåller wår Celadon fin bot tillbala; krampattigt öppnar han den. O, fröjd! J det tapitel, fom följer efter det af honom marterade, finns det blyert3z streck. Den himmelska har swarat! Han slyndar att dechiffrera. Hnad finner wår Don Juan! Jngenting annat än den prosaiska, men tydliga antydningen: Rom mer — ni — en — gång — till — öfwer min tröskel kasias — ni — ut genom fönstret! — En uorskt korrespondent till Dagl. Alleh. lemnar följande slildring af tillstandet på landsbygden i wärt grannrike, starlt erinrande om tillftåndet hos oss: Den tris, hwaraf allmogen ännu tryc: kes, har i många delar af landet fin grund i lättsinniga hypotetsbantlän, alldenstund dessa ide, enligt afsigten med denna wålgörande anstalt, anwändts till förbättring af jordbruket, utan till största delen förslösats i och för bondens personliga behoj. Detta leder tanten på en annan orsaf till massans olycka, nen ligen en tywarr inom alla klasfer spridd benägenhet att lefwa öfwer fina tillgångar, hwittet ledd till den förfärliga mängd af tonkurser, fom under de fetare åren egt rum inom alla samhällsklasser. Under åren 1850 inträffade en period af goda konjuntturer för alla näringsidfande klasser; priset på fastigheter steg under dessa år ofta till dubbelt mot förut, och det blef då på modet att köpa landtegendomar. Men med den siora penningekrisen år 1857 tog hela bärligheten ett hastigt slut, och de många oförsigtiga köparne från den tiden, som sedan med stor förlust måst gå ifrån sina egendomar, bilda nu en stor klass af missnöjda, fom söka orsakerna till sin olycka öfwerallt, utom hos fig sjelswa. Under de senaste 15 åren hafwa kommunitationerna öfwerallt ufwidgats, hwarigenom konkurrens med böndernas produtter på många sätt framlallats. Medan detta skapat wälstånd för omtäntsamt folt, har mängden ide haft nog insigter att sätta fig in i de förändrade förhållandena, hwilka följaktligen blifwit ruinerande för många. Den norska bondens fega fasthållande wid det gamla med afseende på det sätt, hwarå