Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 3

Med peanan i handen satt Axel v. Stein på sitt rum och nedskref just nu de sista raderna på ett längre bref med hvars författande han denna morgon sysselsatt sig. Sedan han under detsamma tecknat sitt namn, bortlade han pennan och genomläste noggrannt hvad han skrifvit, på samma gang rättande några fel, som insmugit sig deri. Brofvet lydde sålunda: Dyra älskade moder! Enligt mitt löfte går jag nu genast efter min ankomst hit, att skrifva några ord, och att för dig, älskade moder, tolka de intryck jag erfarit, sedan jag inträdde i detta hus. Men förlåt mig moder, jag måste dock först delgifva dig några reflexioner, som ovilkorligen trängt sig på mig, sedan jag lemnade dig, och hvilka förföljt mig under hela resan. Du har alltid, älskade moder, med den mest obegränsade kärlek och ömhet omgifvit mig, vaktad mina steg, då jag var barn, och med en outsäglig kärleks makt ledt mig, sedan jag blef äldre. Du har varit min goda engel och utan din ledning skulle jag helt visst många gånger afvikit från den väg, som är den enda och rätta, för att i hvirfveln af nöjen och förströelser förslösa min ungdom och de egodelar en älsad far lemnat mig. Det är genom dig jag kunnat gå ren ur lidelsernas eldprof, och om än jag blifi