Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 3

(5 B-TdfTUIHFBTTPALöow Jötanoöoring Yt riksdagsordningen, hwilken egde rum år 1865, och i sjelfwa werket äfwen med den storartade omdaning af Swerges kommunalwäsen, som det sednaste ärtiondet bewittnat. Det mest framstående ord för tidsförhällandena mest karatteristiska draget är att ben nya lagen om kyrtomöte upptar git den historiskt gifna tlaf-ffilnaden inom förfan mellan prester och letmän, samt stadgat, att begge elementerna skola, i lita antal, sammanträda till rädplägning. Det är just detta drag, fom föranleder de största farhägorna å ömse sidor. ena sidan, der mer eller mindre medwetna hierarkista tendenser af gammalt äro hems ma, finner man här sanktionerad en far lig princip: lekmännens jemnlika rätt med presterskapet att deltaga och besluta i wårven af kyrkans angelägenheter. Det gam la presterliga förmynderskapet med anor från katolska tiden är dermed brutit och spelrum öppnadt ej blott för ytterliga anspråk på sjelfstyrelse och fjelfförwaltning inom församlingen, utan ock för olika meningar i religiösa ting att göra sig hörda obeswärade af den embetsed, som förbjuder eller antages böra förbjuda presterskapet att utan afseende på wetenffopen8 framsteg eller tidens religiöfa behof fasthälla mid bekännelsens en gång antagna formler. Alldeles ogrundade torde ej heller dessa farhägor wara. A andra siran framhåller man, att lagen om lyrkomötet sanktionerar på kortans område just den klassoch ständssplittring, fom samtidigt dermed blifwit från den politista representationens område mödosamt aflägsnad. Man framhäller widare, att den ena hälften af re kyrkomötet konstituerande elementerna — nemligen presterskapet — sannolikt skall uppträda i en sluten falang med all den sammanhållning som korporations andan och gemensamhet i sjelfwiska intressen äro mägtiga att förläna. Dess sakförare skola uppträda med en om än grundfalsk och oevangelist, få dock bestämdt formus lerad lära om kyrkan oc) embetet, egs nad att ingifwa presterskapet de öfmermodigaste och förmätnaste anfpråt, och siödd på argumenter, fom man swårligen tan wänta, att lekmän, derpå oförbereds be, förmå på ftående fot afwisa. Let männen sjelfwa lära åtminftone i början, ide få någon fana, kring hwil ken te tunna samla fig; det sätt hwarpå de wåljas, lemnar föga utsigt för handen, att ven liberala opinionen skall wid malen funna göra fig gällande, och detta få mydet mindre fom mängden af de män hwilka hylla det religiösa framåtfiridvandet och vet fria församlingslifwet äro i wiss mening okyrkliga, d. w. s. wänta ingenting af en reorganisation inom den nårwarande statskyrkan, samt förer raga att werka för fina ircer utanför och oberoende af densamma. Afwen dessa farhågor torde i någon mån wara grundade. HL— Gt. KF