ett godt slut, och du skall det äfven: på dig hoppas jag. Han atte sig återi den stora skulpterade ländstolen och försjönk i drömmar; men omedvetet tillbaka på de mjuka kuddarne och ögonen slöto sig. Naturen återtog sin rätt. Med själen i uppror hade han vakat hela natten, men lugnad genom bönens kraft, in vaggades han nu, sig sjelf omedvetet, i sömnens famn. Den arbetande själens rörelser afspeglade sig tydligt på hans fridfulla drag ocb ofta skimrade ett mildt leende på hans hans halfslutna läppar. Måhända syntes i drömmen någon vänlig engel, som tillhviskade honom hugsvalelse och tröst. En stund satt han sålunda orörlig då dörren sagta öppnades, och Hildur inträdde i rummet med ljudlösa steg. Hon blickade först åt sängen, men, seende denna orörd, upptäckte hon snart sin far i ländstolen. Hans ansigte var vändt uppåt, och solens strålar lekte fritt med hans silfverhvita lockar; händerna lågo knäppta öfver bröstet, hvars luagna, jemna andetag vittnade om huru lugnt han sof. Hildur stannade orörlig framför sin far med sina mörkblå, glänsande ögon fästade på honom. Hon lutade sig ner, tryckte en lätt kyss på hans panna, släppte ned en gardin för fönstret och sväfvade sedan ohörbart, som en ande ut ur rummet.