Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 3

sen af hennes blickar och smekts af nusiken i hennes röst. Jag intogs först af en bitter känsla — förlåt det! — öfver att du ville förneka mig den skönaste qvinna, jag någonsin sett; men kanske var det af trots, som mitt hjerta uppreste sig, emedan det alltid förr varit fritt i sina känslor. Jag har nu noga ransakat mig sjelf och, oaktadt mitt löfte och mina beslut, oaktadt jag endast ett par timmar sett henne — så älskar jag henne. Men, det är något af den rena, heliga kärlek mitt hjerta känner för dig, som hennes åsyn väckte i min barm; jag skulie vilja lefva blott för att beskydda henne, afvända alla faror från hennes hufvud och, om så fordrades, äfven offra mitt lif för hennes lycka; men jag kan icke tänka mig henne som maka och — var lugn, min mor! — hon skall aldrig blifva det; ty hon är redan en annans trolofvade. Der har du nu älskade moder, de underrättelser, du åstundade, och jag önskar innerligt, att de måtte inverka lugnande på dig. Jag skall alltid bedja att den dag, då du kan få verklig oro för min skull, aldrig måtte randas. Jag har i natt äfven skrifvit till konungen och min morbror, fältmarskalken. Jag minnes icke nu, om jag sade dig, att konungen lofvade mig en kaptensfullmakt vid första hugnande uu