Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1868, sida 3

du, som så ofta, utan att darra, sett eller vetat mig i slagtningarnas hvimmel och, liksom jag, litat på den Gud, som tillmäter lifvets längd. Nej, detta kunde icke vara orsaken, och det var icke eller för yttre fiender, du vid vårt afsked varnade mig. Jag minnes ännu så väl dina ord, och dock förstår jag dem icke. Huru anade du möjligheten att jag skulle kunna älska Hildur; och hvarför besvor du mig, att besegra denna känsla, i fall den skulle vakna i mitt hjerta? Jag kan icke förklara detta. Jag har nu sett henne, som du fruktade så mycket, och funnit henne skön — obeskrifligt skön. Det är något öfverjordiskt i hennes hela väsende; hennes karlblå ögon tindra som vinterhimlens azur, och lockarne ringla sig som spiraler af guld kring hennes alabasterhals och rosenkinder. Ovilkorligen smög sig den tanken på mig, att du aldrig sjelf kunnat välja någon skönare brud åt din son, än den du nu bedt honom att icke fästa sig vid. Det är skälen till detta litt handlingssätt, som jag här vill bedja dig göra klara för mig; icke såsom skulle jag behöfva något stöd, för att uppfylla det löfte jag gaf, utan emedan jag önskade känna dina bevekelsegrunder, hvilka jag anar äro af lika ädelt ursprung, som hvarje tanka, vilken stiger ur din själ. Jag har således sett Hildur, solat mig i glan———— ——— -— XX SS oa