Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1868, sida 4

Fröken och torpardottern. Och fröken hon går lackerade skor. Och talar fransyska med bonne oh fin mor. Men torparns Karin går barfota, Hon, Och talar fin swenska med bläsiga fon. Och fröken hon spelar piano få grannt, Men Karin hon dunkar i wäfwen bastant. Pastej spisar fröken, med halloncreme till, Men Karin hon äter potatis och sill. Med mandellli twättar sig fröken ibland, Men Karin Hon gnor fig med såpa och sand. OM fröken är blek fom en dame utaf ton, Men Karin Hon är fom den wärsta pion. Och få hinner fröken fitt femtonde år Och guldur, juvelsring och — bleksot Hon får; Men Karin är sexton och kry som en mört, Oh bra fer hon uti sitt hemwäfda skört. Men åren de swinna — det loppet ej swek — Då kommer en grefwe, få stranglig och blek, Och fröken den grefwen behagade bra, Han friade genast och fid hennes ja! Och bröllop der stod och den ståten war stor, Men grefwen han tog sin grejwinna och for. Men Karin bland drängarnas dugtiga hop För dygd och för skönhet stod wida i rop. Och anbud hon hade från alla de håll, De sprungo och rände fom ffollande troll. Men Erik han segrade, Huru det war, Od nog war han odså en dråpelig karl: Så rast och så Hurtig oh wacker dertill, — Och klandre då Karin rätt hwillen fom mill! Så fingo de torparekojan till Hem. Od) barnen de wuxo . . . och fliten med dem. Och glädjen och trefnaden byggde der bo Och finnas der ännu i dag, mill jag tro. Men stackars grefwinnan — hon aldrig war glad, Hon reste till brunnar, hon reste till bad; Men frisk oh förnöjd blef Hon aldrig igen — Men kanste Hon blir — för Hon refer wål än! Lea.