v. Stein betraktade en stund den smala, svarta tornspiran, som svagt aftecknade sig mot den dunkla natthimlen. En undertryckt oro spårades i hans aunsigte, och ban fäste åter en skarp, forskande blick på den norske löjtnanten. Plötsligt höll han inne sin häst. De hade hunnit midten af bron. Öfverraskad af hans häftiga rörelse, följde Holger hans exempel, och åter skimrade en misstänksam blick fram under de halfslutna ögonlocken. Så sutto de en stund tigande, midt .emot hvarandra. Den hvita araben dansade otåligt under sin ryttare, då deremot Holger satt orörlig som en staty på sin häst Von Steins blickar sväfvade fram och åter mellan vattenfallet och kyrkan; slutligen fäste han dem på Holger, styrde sin häst närmare hans, för att bättre kunna höras, och, utan att ett spår af oro numera kunde röjas i hans ansigte sade han: — Löjtnant Brederup! Jag vet att mi är en ädling, o h jag behöfver ej ert ord på att ni ej skall svika ett gifvet förtroende, då det med stor fara för gifvaren lemnas er. Jag har tvekat, om jag skulle anförtro en hemlighet, som icke är min, åt er; men det må ske. Er heder är mig en borgen att den blir bevarad. Holgers panna mulnade synbart.