Norrländska Korrespondenten – 16 juni 1868, sida 3

att älsla i luft oh nöd? Om orbe språket att en klok qwinna gifter fig med hwem hon behagar, egde grund, skulle wi då alltid kunna höra det med ett leende? hwem wågade wäl då möta en ttot qwinna? RKom till mig oh tog med er ten tam fom ni tilhör, yttrade lady Morgan till en af fina wånner, hwilten hon på sitt halft koEtta sätt wille locka till en af fina mus sitmatinker. Men den ver gmwida ir läntslan skref litwäl att i alla tider, alla länder qwinnorna hafwa uppfört fig fom helgen och blifwit behandlade fom slafwinnor. Det är ide ett gmins ligt påfund, att ett fruntimmer fon gifta fig med hwem hon behagar. SOwinnan och henne8 herre gaf en röst at den oro, fom i London ledt til stiftelsen af Föreläsningar för fruns timmer i en lotal mid någon liten bats gata, och till en Klubb för damer, ofwanpå en pastejbod Samma jäsning i det qwinliga slägtets finnen har och i Newport föranlert kallelser till fongregfer för flickor oh fruar, att öfwerlägga rörande tärleken, giftermålet, ättenffapgskilnaden med thy åtröljonde angeläigens heter, det fria walet, det tonftlade morerskapet, tet gwinliga medlars tallet. Man måste mergifwa att hos oss, i gamla werlden, hafwa ännu qwinnorna, under sin politiska wertsamhet för att frigöra fia från lagens band, gjort ens dast swaga bemötanden. Hos cf har reformen att afwakta en lämplig tid. Jnom Englands samhålle har mannen annu matten på sin sida; den modigaste qwinna fan, om hon lägger wåldsam hand på wåra samhällsreglor, wår fyrs kolag ej boppas att så skrattarne på fin sira. Hon met att de skola uppe träta emot henne. Zcke få henne8ames rikansta syster; hände hwad som helst, har hon såsom reformatris ingenting att frukta af ett hånlöje. Mary ECras gin må förneka sitt äfttenskapslöfte, Anna Dickenson bestiga tribunen, Mary Wals fer anlägga pantalonger. Hwad bry re sig om männens gyckel och speord? Uns ga flickor hafwa just nu stor efterfrågan; Amerikas qwinnor bafwa ej att befara någon försummelse, någon brist på upps märksamhet, skulle te äfwen djerft stiga fram och ropa på rättwisa för sitt kön. Hwad dessa damer än må säga ech tänka ech anses wara rätt öfwerensstämmande med lan, få må ve offentligt uppträda, underwisa, prerika, trotsa werlvar, och hålla parlomentariska diskussioner. Omar för skulle ve ide detta? Om män fammanträffa för att öppet uttala fina tanfar, hwarför ej äfwen qwinnor? Åro statens angelägenheter af större wiat för ett solk, än hemmets och familjens? Jngen man med klar blick och reds ligt bjerta skall föra att hos of hems mets angelägenheter hwila på en säker grund, att rättwisa och tärlef herrska gemensamt; att inom den stänada dör ren, innanför fensterjalusien alla förs hållanden mellan man och hustru, mels lan föräldrar och barn, renas, stadfästas och förädlas af kristendomens anda. Och fan retta, ej ens med sken af fans ning, påstås, vå är en sak wiss: mi hafwa misslyckats i bemörandet att grunda wårt hemlif på kärlekens religion. Men då wi pått miste i wårt sträfwande efter ett sannt kristliat lif, hwarför rå ej täla att höra skälen till wåra felsteg öppet framställas och afhandlas i när waro af dem fom saken närmast angår? och i alla fall, männerna må gilla eller klandra dylika forskningar, Amerikas damer bafwa börjat tänka, skrifwa och votera rörande dessa frågor. Det husliga lifwet förklaras wara qwinnans werkningskrets; då tillkomma också henne nötiga reformer deruti. Några fantar ster, egentliaen från Vermont, hafwa emellertid aått wida längre än att ffrifs ma och votera om den husligsa lyckan eller olyckan. Oneida Ereek och Salts sjöstaten, samfund grundade af män ifrån Vermont, äro praktiska swar på dagens stora fråga: Öwad bör pörag, för att afhjelpa missbruten inom wårt sociala