Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1868, sida 2

stru och man voro un åter förenade uader dess tak; men nu var detta af liten vigt, ty Arthur Sylvester var fullkomligt medvetslös under många dagar; derefter började han att yra; förfärliga voro den olycklige mannens ord, han uttalade ofta Alices namn samt äfven en annan qvinnas; den sistnämdas med ömma hviskningar men Alices alltid med förbannelser och utbrott af häftiga samvetsqval. Jag hindrade alla, äfven Alice, att inkomma i hans rum, jag ville ej att hans oroliga samvetes bekännelser skulle bli kända af henne och verlden. Så mycket kunde jag förstå af hans vilda ord att han alärig verkligen älskat Aiice, utan endast i henne sett den rika arftagerskan. Läkarne hade sagt att ingen jordisk makt numera kunde återställa hans förstånd, att döden nu vore en välgerning; detta insågo äfven Alice och jag. Hon hörde honom äfven en gång yttra det besynnerliga namnet på samma gång som henues eget; men likväl lemnade hon honom ej, utan skötte honom dag och natt med outtröttlig omsorg. Läkarne hade sagt att hans förfärliga yrsel endast skulle upphöra med döden, att ingen ljusglimt mer skulle få insteg i hans förmörkade själ; men så var det ej, just då själen höll på att skiljas från kroppen såg och igenkände han Alice. Hans döende ögon uttryckte