Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1868, sida 2

tra samtal kommit honom att glömma sin vanliga försigtighet. Verlden sade att man omöjligen kunde finna en mera angenäm sällskapsman än mr Sylvester I — han var så munter, få förekommande. Hvad verlden ofta kan misstaga sig! Likväl skulle man nu kunna tro att den hade rätt, hans muntra skratt hördes tydligt geuom det öppnade fönstret, och jag visste att det äfven trängde till en annans öron. Arma Alice! hvilket olyckligt inflytande utöfvade ej alltid denna mans asyn på henne! Vid en krökning af vägen fick Artbur Sylvester helt plötsligt sigte på lusthuset. Alice stod i dess dörr; i sin hvita klädning samt långa, fladdrande lockar påminte hon mig mycket om den fordna bruden Alice. Den hastiga åsynen af henne samt det förfärliga minnet af det förflutna angrep så häftigt Arthur Sylvesters ännu något förvirrade hjerna att han uppgaf ett högt, hjertslitande skri; hans häst, förskräckt deraf, blef omöjlig att styra. Jag hörde ett annat skri af yArthur, Arthurlo hvarefter jag sag hästen, utan ryttare, störta förbi i vildt galopp. Då jag åter såg upp, sig jag Alice understödja sin förre brudgum. Jag skyndade till henne så fort jag förmådde, hon grät öfver honom, kallade honom osin Arthur, sin älskade, sin makely Vi läto föra honom in i huset; hu