var så ung, och ungdomens varma, lifliga kärlek förändras ofta. Om den tid skulle komma då hon fann detta band, vid hvilket hennes sönderslitna sinne nu var så fästadt, en börda, en gnagande kedja; om hon skulle kunna älska en annan — — vid denna tanke betraktade jag Everard; hans ansigte var mycket blekt, hans läppar sammanpressade. Ett hopp — vildt, vansinnigt, slyktigt som en meteor, hade fått insteg i hans själ och öfvergången från förtviflan till en skymt af fröjd måste nödvandigt förorsaka smärta. IIan liknade en menniska, hvilken hastigt förslyttas från isande köld till ljus och men ögonblicklig smärta. Må Gud förlåta mig att, då jag såg på honom, jag till oh med glömde Alices sorg. Om hon kunde få frid; om hon kunde så småningom lära sig älska honom, han som var så god, så ädel, så trofast i allt, utom i yttre skönhet öfverlägsen Arthyr Sylvester. Ja i mina ögon var han till och med lika vacker som denne. Men det var ej endast ung HEvererd jag såg i de klara, bruna ögonen, det mjuka, lockiga håret, så kärt och välbekant från fordom. Har ingen af er något att såga? utropade John Vynyard otåligt. Men kanske är det bäst; ty mitt beslut är nu fattadt — just i dag har jag ta