Om en varelse från andeverlden inträd, kunde vi ej blifvit mer bestörta. Och Alice liknade i sanning mera en död än en lefvande. IIon gick fram till sin faders stol, fattade konvulsiviskt hans arm och betraktade honom med stirrande ögon. Slutligen utgingo från hennes hvita läppar ord förfärliga genom sitt lugn: Fader, du sägar att min man är vansinnig — det vet jag — men jag är dock hans hustru. Du skall aldrig med mitt samtycke upphäfva vårt äktonskap. Försök att göra det onda, — och jag vill förbanna dig och dö.Da hon yttrat detta, tycktes hela hennes kropp sjunka tillsamman; hennes armar nedföllo, hennes ögon tillslötos, och hon måste bäras till sitt rum, fullkomligt medvetslös. Kusin Vynyard var på det hela ingen hård man eller sträng fader, men han var envisheten sjelf, han uppgaf ej gerna en plan, hvilken han en gång fast beslutat; menskliga naturen är vanligen sådan, att den ihärdigast framhärdar i ett beslut, som ej är rätt. Hans hat till den arme Arthur Sylvester öfvervägde till och med hans kärlek till Alice. Kanhända, såsom han sjelf sade, låg någon omsorg för dotterns öde till grund för hans afsigt; men för min del tror jag bestämdt, att han tänkte först på sig sjelf och sedan på sitt barn. (Forts.)