sannt och osjelfviskt, derigenom vann jag en bättre tanke om hela könet. Efter händelsen med vigselringen tycktes John Vynyards vrede något stillad. Han talade ej mer om detta ämne, och Everard öfvertalade honom att åter besöka sin dotter. Hvilken oerhörd möda hade jag ej att dölja den olycksaliga ringen för faderus ögon! Än lade jag dotterns svaga hand i mina än öfvertalade jag henne att nyttja ett par varma handskar mot vinterkylan. Jag vet ej om John Vynyard gillade sin dotters beslut; men han sade intet hans sätt blef allt mer bitter, och han hade långa rådplägningar med sin lagkarl. Jag tyckte riktigt att denne man med sin hesa röst och spetsiga näsa samt skarpa, svarta ögon, bebådade olycka. Jag afskydde honom af allt mitt hjerta: ty jag visste att nya plauer fått insteg i John Vynyards hjerna. Slutligen brast stormen lös. Vi, nemligen Everard, min kusin och jag, sutto omkring brasan. Ålice hade gått till hvila, hvilket hon vanligen gjorde tidigt; ty hon tyckte att sömnen kom henne att glömma alla sorger. IIuru sorglig var oj denna längtan efter en tillfällig ro! Jag förundrar mig ej öfver dem, hvilka söka hvila i en annan, en djupare sömn. vSusanH sade mr Vynyard, hastigt afbrytande den hemska tystnaden, har