intågs-högtidligheterna. Icke utan möda utverkades åt Ivo tillåtelsen att i Böhmen aflägsna sig från transporten för att besöka sin herres graf. Och här anför jag ett bref från presten i Branovina, hvilket jag emottog fjorton dagar senare: Det har lyckats den gode gossen att hitföra sin kaptens lik. I en kista af granträd har han fört honom hela den långa vägen, och i dag hafva vi jordat honom. En kulle af hemlandets jord betäcker nu hans graf, och midt i den smärta jag nu känner, gör det mig godt att se en gestalt sitta på grafven i aftonsolens sken — det är hans enkat. Nu kan hon gråta. Hon har beslöjat sitt ansigte, och hon tänker på honom. Enka! Huru sorgligt klingar icke detta ord. Men hon gråter. O, måtte de tårar, som flyta här och i Osterrike och kanhända äfven hos eder i ert segerrika fädernesland, kunna tala emot kriget och dess gräsligheter! — de När jag tänker på Kroatien och militärgränsen står alltid ett minne för min blick. Då ser jag Ivo åter, såsom för fyra år sedan, sittande på kullen, som dominerar den bosniska slätten, och kaptenen vid czardackens fönster, ung, kraftig och skön, i fulla blomman af manlig kraft. Solen skiner på den vidsträckta slätten, Ivo