igenkänt en af sitt regementes kanoner. Vid densamma stod han ofta om eftermiddagarne, stödd mot kanonens hjul. Här träffade jag honom ock en dag, då jag med posten emottagit ett paket från Böhmen. — Kanonerna voro omlindade med eklöf och guirlander: fanor och trofeer förvandlade Berlins promenadplatser till triumfgator. Ilvilken konstrast mellan dessa prunkande prydnader och denne enslings hjertesorg, som jag ensam kände! Brefvet var skrifvet å embetets vägnar och innehöll en bekräftelse på kaptenens död jemte de saker af värde han efterlemnat. Bland dessa befanns ett porträtt af en qvinna med verkligt ädla anletsdrag. Jag gissade hvem den person var, hvars bild den tappre burit ända in i sista ögonblicket; det var porträttet af hans hustru. Brefvet förkunnade, att kaptenen den 4 Juli, dagen efter drabbningen, dött i följd af ett sår i högra delen af bröstet. Han hade blifvit jordad mellan Chlum och Königgrätz, och på grafven hade man satt ett kors, hvarpå hans namn stod. Ett egendomligt leende uppklarnade Ivos ansigte. Jag hade aldrig förut sett detsamma så fullt af uttryck. Var det hoppet, glädjen öfver att hafva återfunnit sin herre? Ivo afreste med en rekonvalescenttransport, som afgick från Berlin före