dessa lästes i lasaretterna och af officerarne. Ack, huru många af dem man sökte voro ej redan multnade i jorden! Augusti månad hade gått till ända. Pragerfreden var sluten, och ännu hade efterforskningarne efter kaptenen icke lemnat något resultat. Jag hade skrifvit till presten i Vranovina och hado redan erhållit svar från honom. Han skildrade i gripande ord landets tillstand. I hvarje hus sörjde man någon bortgången. Men ingen var mer beklagansvärd än kaptenens fru, ehuru ingen heller var mer beundransvärd. I nära åtta veckor hade hon lefvat iden qvalfullaste ovisshet. Hon hade fogat sig i sitt öde att tänka på den älskade såsom på en hädangången; men intet ord af klagan kom öfver hennes ögon. Tyst och stilla såg man henne sitta hela dagen vid fönstret, skådande utåt den väg, på hvilken han tågat bort, liksom väntade hon på ett sista tecken af honom. September hade ingått, och redan smyckade sig Berlin för att festligt emottaga den segerrika armn. På båda sidor om vägen Unter den Linden uppställdes de kanoner, hvilka sedan de fullgjort sitt korta, men blodiga värf, blifvit tagna till byte. Barn lekte nu framför deras mynningar. Ivo, som för längesedan erhållit tillåtelse att vistas i fria luften, hade