till hans hjelp, men det preussiska kavalleriet har sprängt fyrkanten, en häst trampar mig på bröstet, jag kan ej stå upp, och från detta ögonblick förlorar jag allt medvetande. . . . Då jag vaknar är det natt, månen skiner och ett par män med ett rödt kors på armen bära mig bort på en bår. Hvar är kaptenen? frågar jag. De veta ingenting om honom, men säga att jag möjligen kunde finna honom på lasarettet. Mina läppar brände som eld och jaz kände en obeskriflig smärta i bröstet. Snart derpå föll jag åter i feber; och derpå gjorde jag en lång resa, först i vagn, sedan med bantaget ända tills jag kom hit, och nu hafva fyra veckor förflutit och jag vet ännu intet om kaptenen. Jag lofvade att göra allt möjligt för att få reda derpå. Dessutom gjorde den tappre kaptenens öde ett djupt intryck på mig. Förgäfves sökte jag att föra samtalet på Jovanna hans barn och hembygd, — förgäfves, Ivos själ var blott sysselsatt med en tanke. Krigsministeret var vid denna tid alldeles öfverhopadt med dylika efterfrågningar. Dock var det vederbö rande icke möjligt att alltid kunna lemna upplysningar. Då vände sig de olycklige, som sedan den sista drabbningen icke haft någon underrättelse från en eller annan af sina anhöriga, till tidningarne, emedan man visste att