Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1868, sida 3

sornas förening i Böhmen, tätt vid våra gränser, då talade man om intet annat i Berlin, än om de vilda, plundrande kroathorderna; man såg dem redan intränga genom portarne, man såg våra vackra hus belägrade af dem, våra offentliga platser vanhelgade och — så stor var förskräckelsen! — våra barn slagtade af dessa vilda barbarer. Mer än en gång under denna oroliga tid tänkte jag mig fyra år tillbaka, och min fantasi försatte mig åter till detta land, som jag skådat i solens klaraste sken, till detta folk, som jag sett midt i den djupaste fred. Mitt hjerta sörjde öfver att kriget sönderslitit dessa föreningsband mellan folken detta civilisationens band, som knutits af tusende osynliga händer. Hvem kan försvara kriget? IIvad årtusenden uträttat, det heligaste och dyrbaras e i lifvet, det faller för en nyckfull kula, trampas sönder af hästens hofvar . . . Hvilket barbari, hvilken motsägelse! Men — fosterlandet kallar oss och med hänryckningen stårar slita vi oss från fader och moder, från hustru och barn, och leendet krusar den döende hjeltens läppar. Frihet! Fosterland! IIvilket folk vågar ej med glädje lifvet för eder? Men hvem läker de sår, som tillfogas i deras namu? För öfrigt tror Jag att de stackars Kroaterna i värsta fall icke kunde vara värre än alla