Norrländska Korrespondenten – 19 maj 1868, sida 3

Hurn ben wäxa Benen i menniskornas eller djurens kroppar wisa fin aenomsåaade och, ber traktade genom ett föritoringsglas, aenomdragna af en mängad med hwarandra sammanbundna kanaler, i hwilka fina blottärl ha sitt lopp och leda näringgmätffa till benet; men på det att denna näringswätska skall funna spritas till benets alrra minsta telar, äro äfwen mellanwäggarna, mellan ofwannämnde kanaler, genomtorsade af ett ändå finare kanalsystem, fom spriter den från blods kärlen utswettade näringswätskan. Bes nen tillwäxa både på längden od) bredten. Till en början bestå de endast af brosk, men snart börjar brosket att förs wandlas till ben, hwiltet sker på vet sättet, att på wissa punkter af brosket begynner afsätta sig kalk, hwilken sedan ökes mer och mer, till def slutligen förbeningspunkterna förenat fig, då benet är färdigt. — Om man t. ex. underföfer ett ben af en twå månaders talf, finner man mellan ve ftyden, fom blifs wit förbenade, mycket litet brosk äterftå att förbenas, och att sluta af den has stighet, hwarwid benbilvningen redan gått för fia, skulle man funna tro att detta broff inom en ganska kort tid skulle blifwit förwandladt till ben, om kalfwen fått lefwa. Emet:ertit, om man under söker benen af en twå års kalf, få fer man ungefär lika mycket brosk återftå, som ånnu icke blifwit förwandladt till ben. Häraf måste wi draga den flutsatsen, att nytt brosk bildas i samma mån fom förbeningen skrider fram. Således, för att förtydlisa saken, då de långa (cylinverformiga) benen ega 3:ne sådana ställen, ver förbeningen begynner, nämligen i micten af benet och uti dess bäda äntar; om wi terföre klyfwa på längden ett öfwerarmben af ett djur, som ännn ej är fullwuxet, så se wi, att på något afstånd från benets ändar fin nas tmänne brostskifwor. Dessa skifwor, som äro återstoden af brosket, ökas i jamma mån, fom te förbenas och på