Norrländska Korrespondenten – 12 maj 1868, sida 2

steg blåsten till en fruktansvärd orkan. Du kan lika gerna lägga dig, min flicka, sade miss Pollard, då klockan slog ett, Det är icke troligt, att de nu komma hem; ty hvar de än äro så måste de söka sig tak öfver hufvudet i natt. Och hon sag blek och bestört ut, då hon yttrade dessa ord. Men jag kunde icke lägga mig och vi satte oss derför ned vid kaminbrasan. Vi talade icke mycket, ty vi hade alltför besynnerliga tankar för att kunna kläda dem i ord. miss Pollard betraktade mig oroligt, liksom fruktade hon, att jag skulle läsa hennes tankar. Då och då undrade hon hvad som kunde ha hindrat Sylvia och Luke att komma hem. Ett par gånger smög jag mig uppför trappan och lyssnade vid dörren till min faders rum, och en gång smög jag mig in och såg att han sof tryggt. Det var sista gangen jag såg honom i lifvet. Jag kom ned igen och såg då att min lilla väninna hade fallit i sömn på soffan. Jag höljde några schalar öfver henne, och derpå gick jag en timme oroligt upp och ned på golfvet, plagad af tusen förvirrade tankar. Slutligen kastade jag mig alldeles utmattad i en länstol och uppvaknade plötsligt full af ångest och i den öfvertygelse, att något förfärligt händt. Zrasan var slocknad och Miss Pollard hade lemnat rummet.