Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1868, sida 4

För Lördagsqwällen. Huru skön är ide en sabbatsafton! Slutade äro arbetsweckans mötor, och hwilans tio har inträdt. Liknar mennie skans lif wågnen, fom, när lugut blir på haf och winden blir tyst, sakta lägger fig till ro mid stranden hon kysst, få tan man oc jemföra sabbatsaftonen på jors den med wågens lugna slummer wid fin ftrandbätd. -Hwarje jabbatsaften är en gränsskilnad, bakom bwilfen det tills ryggalagta blott qwarstår för minnet, antingen bet warit purpurfärgadt eller klädt i sorgens skrud. Sabbatsaftonen ger rik anledning till tacksamhet mot (Sud; ty det är ju han, fom till wårt bästa sliftar ut åt off båte glädje och tärar under wandringen. Den frid, som sabbatsaftonen bar med fia, leter sitt ursprung ofwanefter. När wåra strider och pröfningar slutat här nere och wi, försonte med honom, som först älskat oss, lemna förgänglighetens land bakom of, vå inträder en sabbat, som inga gränser wet, och wi komma i åtnjutande af fröj: ver, få outsägliga och herrliga, att de endast funna finnas till der hwarest Herz ren Zebaoth sjelf i ofördunklad klarhet framstar säsom den sol, hwars sken upp: lyser det himmelska paradiset med sina grönskande palmer och lefwande lällor. Af denna sabbat är sabbatsaftonen på jorden en förebild. Må wi derföre se till, att mi till wårt inre hafwa hwila i Gud hwarje gång aftonens skuggor wid weckans slut såsom Herrens tempellloc for påminna oss om allt hwad gort oss gifwits och bjuda oss böja wåra röster till Iof. Blifwe detta hwarje fabbatsafton wår själs bekännelse: Till Canaans land Wid Jesu hand Jaa wandrar glad på öknens fond; Och hoppets staf, Sem Herren gaf, Skall grönskas på min tysta Ara, När en gång säll Wid lifwets qwäll Jag får aå hem till Fadrens tjäll.