Norrländska Korrespondenten – 5 maj 1868, sida 3

II. Min far blef bättre och Sylvia kom tillbaka till qvarnhuset. Jag visste, att hon icke hade något annat hem, och jag skref derför till henne och bad henne komma till oss och blifva hos oss så länge hon fann för godt. Hon kom i början af November. Mark åkte till qvarnhuset med henne en afton, då det ösregnade. Jag stod i förstugan för att taga emot henne. Jag hade lärt mig att visa ett vänligt ansigte mot alla. Mark ville icke gå in, ehuru han st d på trappan med Sylvias kappa på armen. Han sade, att han genast måste resa tillbaka till Eldergowan, och hvarken jag eller Sylvia bådo honom stanna qvar. Han såg mycket stel och allvarsam ut, och jag vågade icke se honom, men jag räckte honom min hand, och då han var borta, stod jag en minut och såg ut på det nedströmmande regnet, under jag frågade mig sjelf med ett slags vansinnig fruktan, om jag i hela mitt lif skulle känna mig så till mods som nu. I detta ögonblick varseblef jag Luke som stod och talade med ryktaren om boskapssjukan. Utrota denH sade han högt; odet är enda medlet. Vinden bar orden till mig liksom