Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1868, sida 3

mig, till dess han slutligen drog den tillbaka och lemnade mig, utan att se sjg tillbaka. Jag sprang in i huset. Iförstugan mötte jag mrs IIatteraick, hvilken lade sin arm om mitt lif och förde mig in i närmaste rum. Då var min kraft bruten, och med hennes moderliga hand på mitt hufvud, hängaf jag mig åt min smärta och gret med hufvudet hvilande i hennes sköte, jag gret och gret, tills jag tyckte att jag måste ha gråtit all ungdom ut ur mitt lif. Jag talade icke till min kära gamla väninna; alla hennes milda, lugnande och hugsvalande ord ljödo som om de kommit öfver ett upprördt haf. Jag kunde icke taga emot någon tröst. Jag vet icke hur länge jag låg der och gret. men till slut hörde jag ropet Mattiel Mattielp genljuda i hela huset och de kommo störtande in i rummet, der jag var; de blefvo icke öfverraskade af att se mig upplöst i tårar, utan sade att jag skull hoppas det bästa och försäkrade mig att min fader icke var död, utan att doktorn hade sagt att hopp fanns; vagnen höll utanför dörren, en gaf mig min hatt, en annan min kappa. Och innan många , minuter förrunnit, satt Jag i vagnen och åkte hemåt till följd at den underrättelse, att min fader träffats af ett slaganfall och att fara var för hans lif. Vid hans säng fann jag tvenne goda