Norrländska Korrespondenten – 28 april 1868, sida 3

och förklarade sig i allo gilla Selmas åsigter, samt tillkännagaf, att han skulle skatta sig lycklig, om den bekantskap, som nu mellan dem gjort sig gällande, kunde öfwergå till slägtskap, hwilket P. icke ansåg wara omöjligt, enär hans son när som belst wore beredd att förena fina öden med en så utmärkt och förs ståndig qwinnas. Selma åhörde med köld förslaget om hennes bortgiftande, och efter någon stund yttrade hon forge fen: 7Så ftall jag äfwen här, ehuru okänd, för mina penningars skull wara ansedd som en begärlia handelswara. Min rätte fader, baron A., har förut plågat mig med dylika förespeglingar, då han mille förena mig med en ine spektor. Men, fortfor Selma med ljusnad blid, )men ... men. . Oh så lofwade hon att tänka på saken. Cfs ter några dagar gaf hon oc mycket riks tigt med fig. Kort derpå förewar en auktion i granne skapet, der Selma mot Pis borgen inropade kreatur för 600 rdr. Hemkommen upprättades ett gåfwobref, deri Selma til fin fästman skänkte de in: köpta kreaturen, tillkännagifwande såsom skäl derför, att fästmannen skulle få oqwaldt behålla gäfwan, äfwen om hans Selma före wigseln skulle af döden borts ryckas. Slutligen efter det Selma af flera personer köpt waror på kredit samt upplånat penningar, allt med stöd af falska uppaifter, underrättade hon sina inom församlingen förwärfwade wänner, att de egde med henne sammanträffa i Nyköping den 14 Mars för att bekomma dels betalning för sina fordringar och dels, om så önskades, penningelån, — men, o we! Selma Levander lät ide höra af fig den utfatta dagen, och ide sedan heller. Hon, fom lofwat reparera de swagas affärer i Lunda, är förfmuns nen till stor harm för mången, fynnere ligast fästmannen. Bedragerskan lärer efter sin afresa från Lunda warit sysselsatt att i Affers sundstrakten plasera fina kapitaler, med hwad framgång är dock ej bekant. Hon hade der uppträdt under namnet Selma Johansson. — Tillfredsställd wetgirighet. Från Köpenhamn berättas följande anekdot: För några dagar fedan fteg en herre, iklädd en enkel uniformsrock, åtföljd af en gosse, fom bland annat på hufwudet bar en enkel sjömansblankhatt, in i en spårwagn wid Fredritgbergå-rundeln. De åkande lade till en början icke märke till de nykomne, af hwilka isynnerhet aossen underhöll ett lifliat samtal med sin ledsagare, till dess det helt plötsligt blef klart för dem, att det war konungen, fom war i wagnen. Iu uppftod en alls män oro, då alla skulle helsa på majestätet, fom emellertid på det wänligaste fött i werlden bad dem ide genera fig för hang nårwaro och tillika berättade, att då prins Waldemar under en längre tid känt en innerlig luft att erfara, huru det war att åka i spårwagn, få bade han tyckt det wara fynd att längre neka honom uppfyllandet af en få enkel önffan. Swernes största onda.