Norrländska Korrespondenten – 17 april 1868, sida 4

föraktet för det kroppsliga arbetet, han har ej mod att wisa sig för sina gamla och förnäma wånner fom en usel fhiar ve, han skulle förgås af skam, hang före nedring skulle gå fom en löpeld genom staden, och han kunde efter den dagen aldrig resa fig mera, han skulle aldrig komma ut ur schåarnes leder. Men har han ej mod att arbeta fom simpel dags I lönare, få har han måhända mod til något annat, ty han fan ej fe fin hustru och fina barn förgås i elände midt för fina ögon. Han har mod att gå omkring och tigga fina wänner om s. f lån; för att uppehålla sitt eget lif har han mod att gå fom snyltgäst från det ena faffet och den ena reftaurationen till den andra, od) när han på detta sätt småningom blifwit demoraliserad, förwandlad till en drinkare och lätting får han kanhända mod — att skrifwa en förmögen mans namn under en wexel. Det är ingen öfwerdrift i dessa bil: der; de äro tecknade efter naturen, re skildra blott det sanna och werkliga till: ståndet. Och all denna uselhet, all denna jemmer och detta elande är endast och allenast en följd deraf att det simpla lekamliga arbetet medför förakt Hos oss hafwa wi ett besynnerligt ord, ett enfaldigt ord som föranleder mycken olycka. Wi säga: en schangtil man,en fhangs til menniska, vet skall förmodligen betyda ungefärligen detsamma som ordet gentleman här. Alla menniskor, hos oss wilja wara fhangtila, både manfolt och fruntimmer. Det är ingen ung flicka som will kallas jungfru numera, hon måste absolut wara fröken; det finnes ingen hustru fom längre tål ordet madam, bon måfte absolut wara fru. För några år sedan hade wi besök af en rik engeldman, som wisade oss den godpeten att beakta wåra skröpligheter, han uppehöll sig en tid ibland oss och då han reste efterlemnade han åt oss den lärdomen att wi skulle afstå från wår galenskap med fhangtilesfen och wänja oss wid att hålla räkning öfwer inkomster och utgifter, såwida wi wille undgå att öde: läggas. Det mar en gagnelig lära och jag må till mina landsmäns ära säga att ren blef wäl mottagen af alla täntande perfoner. Sårant är tillständet hemma i Norge, och detta tillstånd har werkligen föranledt och skall, om man ej begynner med att taga tingen på annat sätt, framres les föranleda en ide få ringa utwandring. Det synes nemligen omöjligt att lefwa i Norge för den fom fer fig nödsakad att stiga ner från en högre ställning i samfundet, derföre att en schangtil man der ej fan resa fig mera, när nöden en aång drifwit honom til att arbeta med händerna. (Forts.) Till flstmån före hräöllanoet