Norrländska Korrespondenten – 17 april 1868, sida 4

framkallas genom förakt för vet iroppe: liga arbetet. Vi fe först att den herrskande meningen om det kroppsliga arbetet har bragt det till det hårda i fig fielft och i fina följder öfwer all beskrifning sorgliga tillstånd, att handarbetaren och bonden bes tralta sitt eget ständ, sitt eget handtwerk såsom någonting simpelt och förödmjus lande, såsom något, hwilket ej berättigar honom till samqwäm med de s. k. högre stånden, såsom en ställning i lifwet, från hwilken han till hwarje pris bör bewara sina barn. Wi se en rörande bild af den ödmjuthet, den försakelse, den brist på sjeljkänsla fom föraktet för det froppår liga arbetet har framkallat hos arbetaren, i ret han tror att han måste taga af hatten och stå med blottadt hufwud när vet behagar en s. k. förnäm herre att tala till honom på gatan, och wi fe en upprörande bild af förnäm tölpaktighet och högmod när ten s. f herren motta: ger tenna hyllning fom en ffylvig tri but och ganska kallblodigt ftår och fer på huru hans medborgares hår fladdrar för winten. Det är blott ett wäsen som är så upphöjdt att mannen bör blotta sitt hufwud och böja sitt knä, när han wän. der fig till detsamma, och detta wäsen är Gud. Wi fe för det andra en bild af ömma föräldrars försakelser, ansträngningar och uppoffringar för att bringa barnen ut ur handtwerkarens och jordbrukarens ställning. Wi se att föräldrar, endast på ben grund, att handarbetet är ring: aktadt och uteslutet från godt sällskap, underkasta fig försakelser, uppoffra stora kapitaler och ådraga sig skuld, för att skaffa fina barn den boklärdom, fom öppe nar tillgång till embeten och högre fEret far. Wi fe unga menniskor på detta sätt kastas in på den studerande eller wetenskapliga banan, utan att hafwa anlag eller naturlig fallenhet derför, och derföre blifwa stora fuskare i mwetenffapens och statens tjenst, medan de genom en annan uppfostran kunde hafwa blifwit stora mästare i det praktista lifwet såsom handtwerkare, fabrikanter och jortbrukare och derigenom åstadkommit nytta både för sig sjelf och samfundet Wi se den tredje bilden af en stor mängd menniskor, fom i följd ef vet för helsan ödeläggande boklifwet blifwa gubbar wid 30 ärs ålder; wi fe embetösandidater wid denna Ålder, fom betrakta fom en lyda när de funna uppnå en eländig skrifwareplats med 250 spd lön om året oc fom aldrig utan att göra fia sfyldig till det största lättfinne, funna tänka på hwad font är hwarje förftåndia och sedlig mans högsta åtrå, att ins träda i äktenskap och stifta familj. Wi fe embet8-fanrivater i en ålder af öfver 40 år wandra omkring fom buslärare hos embetsmän och gårdsbrukare. Wi fe embetsmän, fom i förlitande på fina owanliga egenskaper och anlag wågat gifta sig i den ålder, då mannen i andra lefnadsförhållanden pläga göra det, duka under och gå i en förtidig graf, derföre att de öfweranstränat sig för att supplera den till familjens underhåll otillräckliga lönen, och wi se de gamle föräldrarne stå wid den hoppfulle sonens graf, med hjertat qvaldt af sora och begråta den dårskap, som bragte dem till att föra sonen in på embetsmannabanan. Och wi se ändtligen en bild. få upprörande, så sorglig, så hjertskärande att språket saknar ord, starka nog att beteckna det fördömanswärda i de åsiater som framkallat sådana tillstånd. Wi fe en man, som genom olycka eller oförstånd kommit ur sin ställnina, wi se honom omringad af en trofast hustru och wackra små barn. Familjen har råkat ide blott i fattigdom, utan i uppenbar nöd; det finnes ide en gång torrt bröd i huset. Mannen ärar ech älskar fin hustru, hon och de oskyldiga små barnen äro bans stolthet och glädje i denna werlden. Med den höasta förtwiflan fer han det tillftånd hwari han bragt dessa dyrbara wäfen, han är ung, stark och har de kraftiaaste armar; genom att gå ut och föta simpelt hanrarbete, kunre ban åt: minstone staffa lifwets första förnödens heter till sina älskade, han saknar icke hjerta dertill, han wille aerna offra sitt lif, om han dermed kunde göra barn och