Norrländska Korrespondenten – 17 april 1868, sida 3

ra att brista af förtviflan, då jag hörde det. Vi sakna er, sade han, vi sakna er djupt, Det var icke rätt af er att komma till Eldergowan och göra er så oumbärlig, såvida ni icke ämnade komma tillbaka. Jag låtsade mig icke märka den ton, hvari dessa ord yttrades, och svarade derföre muntert: Allt det der är mycket godt, och jag är Eldergowan oändligt förbunden för det att det saknar mig så mycket; men för närvarande saknar jag min kry ka. Och då nifar se mig linka framåt gången, så skall ni nog sjelf inse, att Eldergowan måste finna sig uti att vara mig förutan. Han gaf mig likväl ännu icke kryckan. Dröj här en stund, sade han ånyo; jag har alldeles icke lust att se er linka framåt gången. Vi sutto ju så ofta tillsamman vid denna tid på dagen, då ni var på Eldergowan, och det är icke gästfritt af er att neka mig det enda som jag här önskar — att få njuta af ert sällskap. Låt mig icke tro, att ni är förändrad i något annat hänseende, än att ni har utbytt sorgdrägt mot denna nya vackra klädning, i hvilken ni ser ut som om ni vore klädd i snöklockor. Säg, att ni icke är förändrad, Mattie. Jag är icke förändrad, började jag; derpå reste jag mig plötsligt upp och utbrast häftigt: gif mig min kryc