Norrländska Korrespondenten – 17 april 1868, sida 2

försökte se otvungen ut, hvilket likväl icke lyckades för honom, onå Mattie, du har således smugit dig hit ut i dag, utan att underrätta oss derom. Det var icke vackert af dig. Din far säger, att han lemnade dig här för flera timmar sedan; du har ååledes suttit här ensam hela eftermiddagen. Han betraktade mig åter med en skygg, frågande blick. Jag såg att han var osäker om huruvida jag hade hört hans samtal med Sylvia eller ej, men jag ville icke låta honom vara okunnig derom, emedan jag ingalunda kände mig benägen att förlänga detta samtal mer än nödigt var. Jag fäste mina ögon på hans ansigte, under det jag talade, men han fortfor att betrakta sin lilla, smala käpp, med hvilken han ri ade figurer i sanden, liksom en förlägen skolgosse. Jag hörde någon tala nedpå stigen, sade jag, voch jag såg ut mellan träden. Derpå insvepte jag mitt hufvud i denna schal, hvilken, som du ser, är temligen tjock, så att du kan tro mig, då jag säger, attjag icke har hört ett enda ord af hvad som yttrades. Tror du mig på mitt ord? yJan, sade han, synbarligen lättare om hjertat, ehuru han ånnu icke höjde sin blick. ÅJag vet aldrig att du sagt något, som icke var sannt. Men de flesta qvinnor skulle ha lyssnat. Du är en ovanlig flicka, Mattie, och du skulle kunna göra med mig hvad som