Norrländska Korrespondenten – 14 april 1868, sida 2

henne, att jag icke kunde finna någon annan mening med dem, än att d:r Strang önskade gifta sig med miss Pollard. Först hade jag misstänkt, att man kanske endast skämtat med henne, men jag hade händelsevis för kort tid sedan sett doktorns handstil i en biljett, som han skickat med en bukett till Sylvia, och detta var verkligen hans stil, hvilket bevis jag ansåg vara tillräckligt, och min lilla väninna uttryckte sin glädje öfver den förklaring som jag afgifvit, med att omfamna och kyssa mig. Straxt derpå inträdde Sylvia, och jag trodde att hon hade hört eller sett något, ty ett drag af skadeglädje syntes i i hennes ögonvrå. Men vi började genast att enligt aftal tala om kanarifäglar. Några dagar efter denna händelse såg jag min far tidigt på eftermiddagen komma från qvarnen, hvilket var något högst ovanligt. Jag tyckte att han gick lutad och nedtryckt, och jag anade att han icke mådde väl. Han såg mig vid fönstret och kom genast bort till mig. Sitter du här ensam, Mattie?? sade han med ett nedslaget utseende. vvar har du gjort af den dagdrifvaren Luke? Han tillbringar väl sin mesta tid hos dig?) Nej pappa, du misstager dig, sade