motvilja, med hvilken mitt hjerta vände sig bort från det lif, som låg framför mig. Ty så vidt jag kunde se, kunde jag icke undgå mitt öde. Min far började bli gammal och sjuklig, och kunde icke längre befatta sig med alla de småsaker, som föreföllo i affärerna; han var retlig och orolig, i stället för att förut ha varit djerf och sangvinisk. Han stödde sig på Luke, och då hans kraft svek honom, fästade han sig vid och älskade den ungdom och styrka, den flit och ihärdighet, som hans unge kompagnon utvecklade. Jag kände detta, då den lilla boken med de svarta siffrorna öfverlemnades till Luke, medan min fader lutade sig tillbaka i länstolen och sof som en man hvars ålderdom kunde tillbringas i lugn, hvars hus var betryggadt, och vid hvars härd ingen sorg bodde. Han betraktade redan Luke som sin son, och under tiden blefvo dagarne längre, sommaren skred fram, rosorna stodo i fullaste blomma, och höet doftade på ängarne. Mitt år var snart tilländalupet. Ofvannämnda lilla bok med siffror tjenade Luke till förevändning för att stanna qvar i matsalen under större delen af de långa, ljusa sommaraftnarne. Min far tyckte mycket om att se den unge mannen hafva ett sådant intresse för affärerna. Sylvia och jag sydde barnsaker till en fattig arbeta