Jag trodde, att Luke hade märkt detta och kunde blifva ond derför, och derföre betraktade jag honom oroligt, men han såg icke på mig. Säg det icke heller till henne, sade han, i det han vände sig till mig med hopdragna ögonbryn och ögon, hvilket just var det, som så ofta vanställde hans ansigte. Lofva mig, att du icke omtalar det för henne, förän jag gifver dig lof dertill — Det gladde mig, att jag af allt mitt hjerta kunde samtycka dertill. Jag lofvade det, utan att tänka på hvilka bevekelsegrunder han kunde hafva härför. Likväl längtade jag mången gång att få öppna mitt hjerta för Sylvia och meddela henne all den sorg, jag har inom mig. Jag längtade efter någon, som kunde sörja öfver mig och banna mig för det jag önskade mig död och begrafven hos min moder på kyrkogården i Streamstovn; jag längtade efter att meddela någon det uppror, som herskade i mitt inre, och att höra någon annan varnande röst än mitt eget samvetes. Likväl var jag glad öfver det löfte jag gifvit Luke att förtiga min förlofning för Sylvia, och att icke låta henne se hur olycklig jag var. Och hvartill skulle det tjena? bå jag var bunden vid honom, så borde jag ju äfven blifva en trogen hustru, och det vore en dårskap att för en tredje person yppa den