alltid med samma framgång, som hon försökte fig i denna wäg. Hennes mertke liga namn lärer wara Lowisa Återberg, känd såsom en bedragerska af första sorten. — Käseriets följder. I G.-B. läses: Från en församling inom Skara stift oms talas följande händelse, som ingalunda saknar fina tragiska momenter: Jnom ifrågawarande församling graserade ny ligen smittkopporna och bland dem som angrepos af farsoten mar äfwen fyrtowärdens i församlingen fon, eu förmögen och anfedd bonde. Emellan den fjufe och hans åldriga moder egde ett mindre godt förhållande rum, på grund af stridiga äsigter i religionen. Den gamla mar nemligen en ifrig läserska, men sonen deremot en skarp motståndare till läseriet. Den sjukes tillstånd antog en oroande wändning, och då han förutsåg att han ej mera skulle uppftå från fitt plågoläger, skickade han ett bud till modren med anhållan om att hon måtte fomma till honom, få att han ej ffulle komma att skiljas hädan utan att först ha fått trycka fin moders hand såsom ett bewis på att all osämja wore flydd. Den gamla hörsammade dock ej kallelsen, oaktadt twänne bud affärdades, och sonen dog med det bittra medwetandet, att han ej fått förfena fig med fin moder. Då den gamla erhöll underrättelse om sonens död bragtes hon i yttersta förtwiflan; de milda utbrotten af hennes sorg och måhända äfwen samwetsqwalen öfwer att ej ha tillmötesgått den döendes sista wilja, lade äfven modren på sjulbädden och tre dar gar efter det sonen aflidit mar äfwen mos drens själ flyttad till ett bättre land. Detta dödsfall bar i trakten wäckt en djup sensation, emedan de här ofmwan relaterade förhållandena ingalunda woro främmande för sockenboerna. Måtte endast den forgs liga tilldragelsen öppna ögonen på dessa fanatiska warelser, fom med missförstådd religiositet bepansra sina hjertan och till och med från dem förjaga den ädlaste känslan på jorden, kärlelen mellan förs äldrar och barn. — Upprörande behandling af ett barn. J Decarshamnspoften för den 7 Mars läses: En arrendator i Rössmåla under baron Rappes egendom Strömferum förlorade för fort tid sedan en penningesumma, cirfa 16 vdr ärmt. Misstanka för tillgreppet föll på en föräldralös, i huset upptagen flicka om 11 a 12 års ålder. Fär att nu twinga henne till betännelse, slog man henne, ända tills dess hon uppgaf, hwar hon gömt penningarne. Då man upphörde att flå henne, förfötrade hon åter fin oskuld, och då pennins garne eftersöktes på det af henne uppgif na gömstället fann man vem ide. Man började då ånyo flå henne än mera efter tryckligt, tills hon af ångest oh smärta åter twangs att medgifwa beskyllningens riltighet samt uppgifwa ett annat förmaringsrum för penningarne. Då de emellertid ej heller der återfunnos, började man ånyo flå barnet och fortfattes fålunda flera, wi hafwa hört uppgifwas åtta dagar. Då man sjelf ej mera or kade flå, eftersändes flickans närmaste anförwandt, fom twangs att fortsätta mifhandlingen. Då hon ej widare ansågs kunna slås å den genompiskade kroppen, twang man henne att sammanhälla händerne och emottaga slagen derå. Flickan, bragt nära till wansinne, gjorde alltjemt