och i Sylvias sällskap. Utanför det herskade lif i hela naturen; säden mognade och trädgårgarne stodo i deras rika blomsterprakt; men derinne hade den mellankoliens demon, som tillhörde huset, aldrig sväfvat så tryckande öfver det som under de tre veckor Sylvia hade varit vår gäst. Efter hand blef jag öfvertryggad om, att liksom vi i början hade vunnit genom Sylvias närvaro, så hade den på senare tiden blifvit orsak till, att vi nu hade det ledsammare i qvarnhuset än förut. (Forts.)