hade han dock hunnit utom dörren förrän hans wänner woro nog honetta att warsko främlingen. Denne blef genaft mörk i hågen och utbrast med bitter ton: Jaså, gamla Swerige är nu icke bättre än Amerifa! Då den siffige wexlaren återkom sade främlingen i en lugn men bestämd ton till honom: Sir! Ni har welat bedraga mig, ge mig igen mitt guld och jag förlåter er! Kommer aldrig i fråga, blef swaret, affären är uppgjord och bewittnad, fe här den öfwerenskomna summan i swenska pengar! — Well, fortfatte främlingen i samma lugna ton, fe här qvittenfen! Wid dessa ord aflossade han mot det hårdnackade affärsgeniet en rewolwer, hwillen Han dlirtsnabbt upptagit ur fickan. Den genialiffe hann dock lyckligtwis wita undan och lulan fastnade i butikwäggen ofwanför hans hufwud och sitter der ännu i dag. Hon war dock ett tillräckligt talande stål för att hans motsträfwighet skulle mjukna och fortare har ingen guldtörstande äfwentyrare gifwit fig af till Kalifornien för att waska guld, än denne rusade in efter den resolverade främlingens guldrulle, en liten del af den förmögenhet, som denne, swensk till börden, förwärfwat sig just genom guldgräfweri. Att åtala denne för skottets aflossande kom naturligtwis aldrig i fråga, så mycket mindre som skottet riktats så högt att det tydligen endast war ett skrämskott. — En qwirnlig indnstririddare. Cn vag för fort tiv sedan swänger en hyr: wagn in på lilla Ersta, en egendom, straxt utom hufwudstaden, tillhörande diakonissinrättningen. Ett elegant klädt fruntimmer stiger ur, kallar fig fribherrinna, säger sitt namn och beder att få taga inrättningen i betraktande. — Hen: neg yttre är ganska angenämt och till dragande. Förestanderskan följer henne öfwerallt. Förfynen, säger hon, har gynnat mig med goda förmöjgenbhetåwils for. Jag kommer för att erbjura mes del till sjutsängarnes ökande och def utom mill jag lemna 1,000 rdr till in: rättningen. Jag är på wäg till Con: radsberg, der jag har en olycklig flög ting och skall just i dag erläaga ett qwartal. Den gota förestånderskan war rörd ända til tårar öfwer hennes frikos stighet och hon förde henne till presten på stället, fom mottog henne med myc ten förbindlighet och bjöd henne på kaffe i fina rum. Hon meddelade äfwen hos nom fina wälwilliga afsigter i hänseende till inrättningen. Återwändande till förestånderskan, sänkte hon handen i fickan. Adt, min portemonnä! utropade hon med en bestört uppsyn; jag har glömt den. Hwad skall jag nu taga mig til? Jag wågar wäl ej bedja om en liten penningeförsträckning; jag måste fom sagdt är, i dag utbetala ett qwartal på Conr radsberg. Jag bor på Hamngatan n:o 26, i doktor Schagerströms bhus. Dia: konissan lemnade henne 40 rdr. Hon reste och) toa wägen åt Conradsberg. Enligt ten af henne uppgifna adressen, efterhörde man henne, tå man fid det swar, att en såran person aldrig funnits i förenämnra hus. Den fromma bias konissan, fom hade en panisk förskräckelse för att uppträda inför polisen, wille bellre förlora fina penningar än göra sak derom. Afwentyrerskan hade för denna gången således intet att befara. Det war icke första gången, ehuru icke