Norrländska Korrespondenten – 31 mars 1868, sida 2

han behöfde längre tid än vanligt för att se efter priset på garn i annonserna, emedan Sylvia satt der i all sin förtrollande skönhet. Jag gick fram och tillbaka omkring frukostbordet, under det jag beständigt hade mitt öga fästadt på dörren för att kunna noga betrakta det första mötet mellan henne och Luke. Då jag tänkte på, att han hade känt henne så länge förvånade det mig, att han icke hade blifvit kär i henne i stället för i mig. Men då Luke inträdde, kunde till och med de mest svartsjuka ögon icke upptäcka något. De utbytte en kall, höflig helsning, hvarpå Sylvia utvecklade en sprittande munterhet och liflighet under hela måltiden. Nin far skrattade åt henne och blef smittad af hennes munterhet, men Luke såg nästan ond ut. Hvarför, tänkte jag, har han aldrig nämnt hennes namn för mig? Hela huset hade vunnit genom Sylvias ankomst. Min far, som vanligtvis icke bekymrade sig vidare om sina fruntimmer, var mot sin vilja road af hennes sprittande liflighet, hvilken aldrig var bullrande eller påträngande, utan på eget sätt fördref ledsnaden. Betjeningen, arbetarne på fältet, til och med hundar och kattor höllo af henne; ty blotta beröringen af hennes smekande hand elektriserade djuren, liksom hennes ord och leende gjorde med menniskorna. IIvad mig angår, så ro