Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 4

Article Image
nuftiga menniskor, de der wäl och kriste af osjäliga djurs begrafning ohelgad blifwa. — Men, inwände advelsmangare, än mången menniska; jag kunde förstå honom, såsom bare han kunnat tala, och han fade wid fin döt, att dens na sköna filfmerfannan, — och mid ressa ord tog han fram en kostelig, inuti förgylld silfwerkanna, — ffulle biffopen och ingen annan hafwa. Biskopen såg kannan och swarade slutliaen: Å! — sade lilla hund vet? — Ja, wisfer: ligen, fade adelsmannen, — loch fans nan lemnar jag här! Biffopen war munnen och lade intet hinder i wägen för hundens begrafning i kyrkogården. — En gång tilldrog sig, att konung Carl på sina okändsresor hare sina wägar ned åt Östgötalandet, och, fom han fom fin gamla bigtfader och ungromgmän få näs ra, beslöt han att göra honom ett besök. När han fom inom församlingen, ver biskopens boställe beläget mar, började han efter fin mana att samspråfa med skjutsbonden: BPredikar biskopen ofta i er kyrka här? — Ja, och det fom en karl ändå! swarade bonden. Men itetsamma foro re förbi kyrkogarden, vi konungen fade: 7I hafwen här en wacker kyrka och en wacker kyrkogård. — Ja, sade bonden; — men der ligger en hund begrafwen. — Hwod! — fade fonunz pen — liager ver en hund begrafwen? — Och derpå berättade bonden sagan om adelsmannen och silfwerkannan. 7TVYdelig fanning! fade bonren: — Fannan står på biskopens bord. Konungen, mil wetande, hwad mäktia frestelse guld och silfwer hade mer fig här i werlten, uns drade, hwad i denna sak kunde sannt eller diktart wara, och fom fram till preftaår: den mindre glar, än han brukade komma. Mellertid blef han af biskopen wäl emot tagen och undfägnad. Men, när på ef termiddagen öltimman började, fom den sköna silfwerkannan fram, och, när fon: ungen tog emot det märfmärdiga brydde karet, dröjde han att föra det til munnen, sägande till Spegel: Liager bär en hund begrafwen? — DÅ förfted Spegel, att konungen wisste allt och swarade med öppen och upprittig blick: Ja, eders majestät! Men orrspråket säger ju: Ins gen spegel utan fläd! — Men skäl är att anse den städse wanliga benäpenbhes ten att kasta skuggor på presterna hafwa satt denna fläck på ven ätle biskop Spegels minne. — Ckolsnobbar. En skolsnobb har, sedan han ti hemmet blifwit mwererbörli: gen bortskämd af en swag far och en klemande mor, inträrt mid nånot af ftar tens lärowerk oc) mid cirka 14 år möjl. lyckats avancera upp till 4:de klassen. Af lärare röner han, of giltiga fil, föga uppmuntran, men desto mer af de tal: rika kamraterna, hwilta lifligt intagas af hang herrelitua fått och sjelfständiga uppträdante. Den unge herrns egen kärlek näres, han börjar få en hög föres ställning om fia fielf. Af sina ifrigaste beundrare bildar han ett litet kotteri, hwari han naturligtwis blir sjelfskrifwet öfwerhufwud. Detta totteri afsöndrar fig helt och hållet från de öfriga famras terna; dess medlemmar utmärka sig städse genom öfwersitteri och lathet samt hafwa wid årsexamen alltid sämsta sedebetygen. nen, — venna hunden war förftånri: I en stund tyst på den wackra, ryrbara ligen lefwat, inwigd och får ingalunda J de högre klasserna utbildad detta snobb kotteri ytterligare och rekryteras med wärdiga medlemmar. De hålla fammankomster, uppträda på offentliga ställen, wisa sturskhet mot lärarne och förakt för skolagarne. De dricka, spela och viailera, och se med förnämt förakt ned på fina flitiga kamrater, med hwilka all pemenskap är afbruten, undantagandes te öfwersättninaar och scripta, de mot bes talning ndlåta fig att emottaga af desse. Lyckas nu skolsnobben undgå att blifwa relegerad, d. w. s. aktar han fia för att låta någon större förseelse komma i dar gen, och ban på ett eller annat fött lyc.o

24 mars 1868, sida 4

Thumbnail