Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 4

Hwarjehanda. Ett gammalt ordspråk. Huru allmos gens ordspråk och fagor äro tidsbilder hwilka mycket sprida ljus öfwer folkets långsamma framåtskridande på förftåns dets och ven kristliga bildningens wäa, terom wittna nogsamt sädana sagor, fom den om Swerberg och satan, samt månaa om de mest aktningswärda prester ute spridra, ofta oarundade sägner, hwilka litt oaräs länge fortlefwa. Om Haqvin Spegel må en sådan sägen här förtäljas: J biskopens lanrsförsamlinga, der han om sommaren merendels wistades den wacraste årstiden på fin prestgård, bodde en rik adelsman, som ofta blef hans gäst. Denne adelsman hade en hund, den han hade oskäligen kär, och, när hunden dop, föll det hang fordna husbonde in, att han skulle på fyrkogårven låta bearafwa honom nära fin egen ättearaf. Antingen det få mar, att han ansåg djuret och menniskan i röden lika, eller om han wille fresta Speael för att minsta ven aktning, fom en rättskaffens prest, ban hare af folket; men han infann fia en tdag i prestaården och blef efter wanliaheten wälwilliat emottaqen. Han framstälde då sin fråga, om han inte kunde få fin hund i kyrkongården bes arafwen. Kan omöjligen ske min nås dine herre! — swarade Spegel. Ryrs kogården är till en owilostad för förs