Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 3

de jag att vi äro vänner. Jag kunde icke sofva, då jag lade mig, utan satt i sängen och säg mig omkring. Det var ett egendomligt, gammalmodigt och vackert rum med ljusgröna tapeter, på hvilka månens ljusa strimmor föllo. Glödande af rörelse och hopp kände mig omgifven af en atmosfer af djupaste lugn. Jag föll i en lätt slummer och drömde att jag var ett glödande kol, som låg på ett svalt, grönt fält, och då jag vaknade, log jag öfver min dröm, 1 det jag glad betraktade min säng med dess rödstickade sidentäcke, och det spetsiga fönstret, öfver hvilket murgrönan från trädgarden kastade sin skugga, och hvarigenom man såg fullmänen, hvilken just nu gick ned bakom trädgärdens träd. Qvarnhuset och alla mina bekymmer voro glömda, min själ var uppfylld af glädje, och alla mina tankar rörde sig endast omkring Eidergowan. Följande morgon, då jag kom ned till thebordet, utbrast Polly plötsligt i beundran öfver min diamantring. Jag flyttade hastigt min hand från bordet, hvarpa den hvilat, och vände mig bort för att dölja min rodnad. Din moder hade flera vackra juveler, sade mrs Hatteraick, jag kommer mycket väl ihåg hennes diamantringo Det gjorde jag också; men den låg hemma i hennes juvelskrin. Sedan jag