munal olämpa, betwiflar ingen, men medten ashjelpa densamma äro swåra att ut finna. Man synes öfwerallt hafwa gjort den ersarenhet, att det offentliga fattig: understödet ej förslår för sitt ändamäl, utan att man äfwen måste taga den cn ffilda wälgörenheten med i beräkningen, för att afwärja den wärsta nöden från den fattiga befolkningen. Denna mål: görenhet kunde helt sätert bli en rik och ständigt flödande fälla till lindring af nöden, ty om man ansloge i penningar hwad fom hela året om privat gifves till nödlidande, skulle det uppgå till tusental. Men huru ha wäl hittills dessa tusental anwändts? Jo, denna stora Hjelp uttastas nu bland den fattiga defolkningen få godt fom blindwis: den tilltagsnaste och derför ofta minst wärdige tager lejonparten, medan den tillbaladragne och blygsamme behöfwande får intet eller föga. Den enda möjliga mwäg, på hwillen den enskilda mwälgörenbeten kan komma att werka efter sitt ändamål, är att såwidt fom möjligt organisera densamma, och detta antages tunna uppnås genom föl jande förslag till stadens fattigmwårdsföreståndare: J hwarje distrikt utfändas li stor till de derinom boende familjer, för att få påtecknadt hur många fattiga barn hwarje familj will bespisa dagligen; i de flesta hushåll stulle helt sälert ett eller twå barn dagligen kunna bespisas med lemningarne af fantiljens måltider, alltså utan sännbar utgift för gifwaren. Fat: tigföreståndaren har då att anmisa hwarje samilj de barn, som ha att infinna sig på bestämd tid, sör att erhålla mat till förtäring på stället, hwarigenom många hundra små barn stulle tillförsälras en offer flera ordentliga måltider hwarje dag. Få detta förslag bar emellertid fattiawårdsstorelsen lemnat ett omotiveradt af tag, såsom det antages af det skäl, att den, som är anställd för att förwalta ftaens direfta fattigskatt — hwilten i år uppgår till öfwer 100000 specier, på rund of de många män, som afrest till UImerika samt efterlemnat hustrur och barn Jörsörida — ej anser sig befogad före tå, att ytterligare fattigbördor slola pås äggas stadens borgare, men idecen har edan omsattats med intresse i alla hus, och opinionen för densamma är få stark, itt anltoriteterna helt sälert lomma att sifwa efter. Förslaget Har under DEU ionen wunnit den utsträckning, att man j will låta bördan falla blott på de gifta, itan fordrar, att ungkarlar, fom ofta äro en god ställning, skola teckna fig för natviljetter till ångköket, hwilka lunde omma de fullwexta fattiga till godo. Fatigwårdsmyndigheterna blifwa slagna med öljande 8 argumenter, hwilta de omöj: igt funna motstå: Genom detta arranzement uppnås: 1) att bördan blir jemnare fördelad och prodortionswis lätt att bära för den enkilde; 2) att man blir awitt plågan af det friga tiggeriet, i det pilisen då fan ine frida utan undseende; 3) barnen erhålla fjelfwe maten, och nan är såfer på att ej understödja lätties ) fulla föräldrar, hwilla låta fina 5 års A samla barn uppträda såsom familjeförörjare; 4) det sladliga och demoraliserande ins flytande, fom tiggeriet utöfwar på bars nen, upphör med sjeljwa tiggeriet; 5) hustjufnader, hwilla ofta begås af sremmande och otända tiggare hwar de finna tillsället gunnsamt, upphöra; 6) med bekantskapen med det fattiga barn, hwilfet man ger mat, fall deltas gandet för detsamma ötas, oc mälgörens heten slall utfirädas längre, måhända blir det ett band för hela lifwet mellan gif: