Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 3

ra hufvuden, och Nell med smärtare former och skälmska ögon. Derpå kom onkel Mark med solen skinande på hans ansigte och ljusbruna mustacher, hvilka glödde som eld i den nedgående solens strålar, en hög starkt byggd man med något beqvämt i hela sitt väsende; han var åtminstone trettiofem år gammal, således tio år äldre än Luke men med sina milda blå ögon och det vänliga, godmodiga uttrycket omkring munnen säg han mycket yngre ut. Och detta var den unge gossen, hvilken hade burit mig på sina armar och kallat mig sin unga hustru. Hela denna afton står i mitt minne bestrålad af det ljusaste månsken, som inströmmade i matsalen, försilfrade de utskurna ekepanelningarne och förvandlade de gamla porträtterna till helgonbilder med glänsande strålkronor omkring hufvudet. Jag satt alldeles belyst af det, liksom insvept i en silfvermantel, och jag såg huru Mark Hatteraick från sin plats i skuggan betraktade mitt ansigte med en uppmärksam blick, liksom hade han påmint sig eller gissat något, som angick mig. I det hans ögon mötte mina, smålog han mot mig och kastade till mig samma trofasta blick, som genast hade intagit mig för hans moder. Det skulle ha varit omöjligt för mig att icke besvara detta småleende, och sedan vi utvexlat dessa vänskapliga signaler, kän