Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 3

försummat detta lämpliga tillfälle att underrätta mina vänner om min förlofning, sökte jag sedan aldrig göra det. De kände Luke Elphinstone endast som min fars kompagnon, och jag kunde icke förmå mig till att framställa honom för dem i någon annan egenskap. Tvenne månader förflöto, under hvilka mitt hjerta slog rot på Eldergowan. Jag glömde, att jag åter skulle lösslita mig derifrån, och då jag påminte mig det, sökte jag åter glömma det. Jag gjorde ju icke något orätt, sade jag till mig sjelf; jag läste mina böner, jag bar min ring, detta år tillhörde mig och jag kunde tillbringa det som jag behagade. Det var en glad tid; vi företogo långa utflykter, från hvilka vi hemkommo med god matlust, det var en tid som flödade af mjölk och honung. Jag blef fetare ech starkare, och jag kände mig fri och lätt som himlens fäglar. De gjorde mig till favorit i huset och gåfvo mig allehanda vackra namn. Då Nell en dag bad onkel likna mig vid något, kallade han mig oden vackra, glada mjölkflickan. Jag blef orimligt stolt öfver, att han satte dessa lånta fjedrari min hatt, och det var sannolikt denna nya granlåts skull, att jag glömde min identitet.