de dam, som steg ur en vagn och gick emot mig. Hon var stor till växten och vacker, samt klädd i svart atlasklädning och en hatt med persikofärgade band, som glidit något tillbaka, hvarigenom hennes mössa af finaste Bryssel-spetsar syntes. Hennes hår var silfvergratt och låg ännu i mjuka och rika vågor omkring hennes tinning, ehuru hon säkerligen var sextio år. Hennes ansigte var, ehuru fåradt af ålderdomen, fint och vackert, och jag har aldrig sett något mera förtroendefullt, än den ömhet som glänste fram ur hennes gamla, milda ögon. Hon sade mig genast hvem hon var — mrs Hatteraick, min moders väninna. Tårarne kommo i mina ögon, då jag blef vittne till hennes sammanträffande med Elspie. De båda gamla qvinnorna stodo och sågo hvarandra i ögonen, och jag visste att för deras inre ögon stodo målade uppträden, hvartill jag aldrig hade varit vittne, och att de erinrade sig ord, hvilka jag aldrig hade hört. De talade icke mycket om det förflutna; några fa ord och en sorglig rörelse på hufvudet af Elspie, en ofulländad mening, till hälften uttalad mellan tänderna af mrs Hatteriack — det var allt, hvarpå de åter vände sig till mig. Vi hafva i vår trädgård de vackraste rosorna i hela trakten, och vi ha