Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 2

På detta sätt blef jag besegrad. Ja, barny sade Elspie, hjertat är ett besynnerligt ting Och hon lade mig till sängs denna afton, som om jag hade varit ett litet barn, och sjöng mig i sömn med sin favorit sång. Det moderlösa barnet. Dagen derpå var jag sjuk; jag hade fått en feber, som var gängse i vår ort. Jag hade feberdrömmar i hvilka jag tycktes lefva en hel lifstid, och då jag uppvaknade, kände jag mig mycket matt. Elspie var beständigt vid min far ofta kommo och frågade hur jag befann mig, och jag försökte vara tacksam för det de tycktes sätta värde på mitt lif. Under det jag låg i det tysta rummet, under det Elspie satt vid min hufvudgärd och frammumlade tysta böner och ordspråk, föll jag på många bedröfliga tankar. Lifvet var mycket kort, man kom snart härifrån och det betydde icke mycket på hvad sätt våra få lefnadsdagar förflöto. Jag önskade icke blifva frisk, men krafterna återvände af sig sjelfva. Luke gången jag lemnade mitt rum, och jag lade band på mig för att icke rysa vid hans hjelp. Min far och han vårdade mig ömt, och jag samtyckte liktidigt till allt hvad de begärde af mig. Luke visade sig i sin bästa I dager, och jag tyckte, att jag bättre sida, och jag visste att Luke och min hjelpte mig ned för trappan första