Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1868, sida 2

djup suck lättade mitt bröst vid tanken på att han skulle gå den ena vägen och vi den andra. Sädana voro mina känslor denna atton. Jag blef sittande på trappan till dess klockan hade slagit tolf, och den oro jag kände för min far, hade nu öfvergatt till en förfärlig ångest vid tanken på att han vid denna sena timma satt ensam med sin sorg der borta i den mörka qvarnen. Jag kom att tänka på, att många menniskor i deras föriviflan göra slut på deras lif, att den mörka floden flöt alldeles utanför kontorets fönster, och att den vanära som förestod min fader, skulle förefalla honom bittrare än döden. För att förströ mig, gick jag ned och gjorde i ordning en liten inbjudande aftonmaltid i matsalen; jag skrufvade upp lampan, jag lade ved i kakelugnen, och jag. drog gardinerna för fönstren, mot hvilka vinden och regnet piskade. Da klockan slog ett, uppstodo ater förfärliga tankar i mitt sinne, och min ångest gjorde mig sa förtviflad, att jag till slut lemnade huset och i mörkret gick bort till bryggan, som ledde öfver floden till qvarnarne, då jag hörde min fader skratta helt nära mig. Jag skyndade tillbaka och kom hem sa tidigt, att jag kunde öppna dörren för min far, då han bultade på. Tvenne personer inträdde; Luke Elphinstone hade kommit tillbaka.