Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1868, sida 2

ler motgång drabbade oss, som hennes steg hördes i huset; men nu var jag nitton ar gammal, och jag var van vid skuggorna i qvarnhuset, Jag satt derföre qvar på trappan, fördjupad i mina tankar. Jag tänkte på alla de vännar, som under den förslutna tiden hade gatt in och ut ur det gamla huset, min kära Dick och på Sylvia, som hade lofvat besöka mig i sommar, men som aldrig mer skulle beträda qvarnhuset. Jag tänkte på mrs Ilatteraick, min moders väninna; hon hade bott på hldergown, icke langt från oss, medan min moder lefde, och hade ofta sökt bilägga den sorgliga oenighet, som egde rum mellan mina föräldrar, och hon hade värdat min moder under hennes sista sjukdom. Jag tänkte på Mark Ilatteraick, hennes son, den höge unge officern, hvilken nästan endast var en gosse, da jag sist hade sett honom, som sa ofta hade burit mig på sina armar, och kallat mig sin lilla hustru. IIan och hans moder vuro nu langt borta i ett främmande land, men i fantasien sag jag dem ga upp och ned i min moders rum. Jag led säledes af tanken på att jag skulle lemna det gamla huset. Jag föreställde mig, huru min far, hallande mig i handen, endast åtföljd af gamle Ulspie, gick ut genom den gamla gallerporten medan Luke Elphinstone aflägsnade sig på motsatta vägen. En