Norrländska Korrespondenten – 20 mars 1868, sida 2

vi tre satte oss ned till aftonmältiden, min far tog plats vid bordets öfversta ända, och Luke och jag satte oss midtemot hvarandra. Min far var vid utmärkt godt lynne, vecken på hans panna voro utjemnade, han säg upprymd ut samt talade och skrattade mycket. Äfven i Lukes ansigte låg något, som antydde en hemlig glädje; han åt och drack dugtigt, men talade föga. Men jag gaf icke vidare akt på honom; ty min far talade oupphörligt till mig, lade för mig på min talrik mycket mer än jag kunde äta, och tyllde mitt glas. Det var så nytt för mig att vara föremal för hans uppmärksamhet, att jag kände mig betagen af förvirring och glädje; jag inbillade mig, att han hade märkt mina bemödanden att vi slutligen skulle blifva vänner. Gud välsigne den dagen, äfven om den skulle medföra fattigdom och ruin. Jag skrattade och skämtade och smuttade på mitt vin och jag talade vänligt till Luke Elphinstone, mot hvilken jag ofta hade varit hård i mina tankar. Jag hade beskyllat honom för att ha ställt sig emellan mig och min fader och ha bidragit till att vidga den klyfta, som alltid hade funnits oss emellan. Dagen derpå fick jag veta, hvad som var orsaken till min fars förändrade lynne. Luke Elphinstone hade föregående afton oväntadt trädt in på kon